Filminfo

År: 2008
Titel: クローンは故郷をめざす
Regissör: Kanji Nakajima
Land: Japan
Språk: Japanska
Speltid: 110

The Clone Returns Home

The Clone Returns Home visades först på japanska filmfestivaler 2008. Kanji Nakajimas tredje fullängdsfilm, den första att nå internationell publik, har tyvärr gått förbi nästintill obemärkt. Efter en visning på Fantastisk Filmfestival i Lund 2009 har det inte funnits någon information om utgivning att få tag på. (Om någon har mer info uppskattar jag ett mail.) Jag var en av de få lyckigt lottade som fick se filmen.

Huvudkaraktären är en astronaut i en nära framtids Japan. Kohei har ingått ett kloningsprogram vilket innebär att hans klon väcks till liv om en olycka skulle inträffa. Detta sker givetvis (inte mycket till film annars) och klonen väcks enligt planerna. Dess minne havererar dock och tillbakagår till det mentala stadie Kohei var i vid 10 års ålder, efter sin tvillingbrors olycksamma död. Klonen flyr sjukhuset i jakt efter sitt barndomshem och finner på vägen krasch-platsen och sin döda kropp. Han misstar den, tvillingar som de är, för sin bror och fortsätter färden med brodern på ryggen.

Färden är snarare metafysisk och psykologisk snarare än rent fysisk. Att en mentalt ärrad person skulle kunna bli astronaut, ett av de mest begränsade av yrken, och dessutom i Japan, låter kanske föga troligt men faktum är att detta mentala ärr förmodligen är vad som fått Kohei att lyckas. Hans tvillingbror var ständigt det ordentliga av barnen. När han dör beskyller Kohei sig själv för broderns död. Förmodligen försöker han även att leva upp till sin brors förväntningar, något som visualieseras i en smärtsam scen i filmen. Det är, i mina ögon, detta som lett honom till ett "ordentligt" leverne samt ett ohälsosamt behov att ständigt prestera. Att han överhuvudtaget har försökt bli något av de mest exklusiva jobben i historien är en direkt konsekvens av detta prestationsbehov.

Jag vågar påstå att Kohei's ihopblandande av sin egen kropp och broderns inte enbart är ett resultat av den visuella likheten. Det är även ett uttryck för hans ångest. Att få göra sin bror den sista tjänsten av en begravning är en känslomässig trygghet och befrielse. Därför är Kohei mer än glad över denna ihopblandning och väljer att tro på den.



Tillbaka



© 2010 Albin Bernhardsson