Speltid - ännu ett av filmbranschens påfund

I November i år kommer ännu en film i om enormt exploiterade och överhuvudtaget medelmåttiga, clichéartade succén Harry Potter. Men det visas inte en hel film utan endast första delen. Andra delen släpps året efter. Man kan fråga sig varför, vilket är precis vad jag gjort.

Den anledning som först kommer att tänkas på är givetvis pengar. Som med allt annat i mainstream-världen handlar det alltid om pengar. Får man folk att betala för två filmer istället för en blir det genast klirr i kassan och regissören kan köpa sig ännu en guldbelagd Oscar att lägga till samlingen över meningslöst krims-krams.

En mycket mer intressant och kanske skrämmande anledning är speltiden. Enligt regissören är anledningen till de två filmerna: "an extra hour and a half to celebrate what this franchise has been and do justice to all the words and ideas in the amazing story." Det gäller alltså att få in det här i din hjärna. Det går inte att lägga till en och en halv timme extra speltid utan att göra en helt ny film. En film får inte vara lång. Punkt. Ignorera filmer såsom Bela Tarr's Satantango. De finns inte.

Varför denna tidsbegränsning? Varför ska en film vara en och en halv timme, inga undantag? Kan publiken inte sitta still? Filmer såsom Peter Jacksson's Sagan om Ringen-tolkning bevisar motsatsen. Publiken har inget emot att se filmer som är 3 timmar långa. Nu är 3 timmar knappast det längsta som gjorts, men det bevisar ändå att publiken har mer tålamod än vad filmbranschen verkar tro.

Att se 7 timmar långa Satantango i en sittning är knappast något att rekommendera, men det är inget måste. Du kan lika gärna se en del i taget, eller är den möjligheten för svår att inse? Precis som att du kan lägga ifrån dig en bok för en stund eller pausa i ett videospel kan du pausa en film. Det är inte svårare än så.

Vad är skillnaden? Jo, en bok läser du förmodligen ensam. Ett videospel spelar du i huvudsak ensam (så länge det inte är ett flerspelarspel). En film ses ofta med andra personer. Att filmen är ett socialt medium har alltså på ett sätt hållit tillbaka den som en uttrycksform.

Jag vågar mig påstå att en hel del problem uppstår när skaparna begränsas till en viss mängd innehåll. Vi ser en drös filmer som vill vara mer än de är, som inte hinner med. Vi ser även filmer som drar ut på tiden och reitererar sig då de hunnit med allt de vill säga innan speltiden uppnåt den där nödvändiga timmen som behövs för att sälja. Ingen vill ju betala för en kortfilm. Vi betalar för kvantitet, inte kvalitet.

Nu är kanske mitt förslag lite väl revolutionerande, ologiskt och nytt men:
Gör filmen så lång den behöver vara, inte längre och inte kortare.


Tillbaka



© 2010 Albin Bernhardsson